Självkänsla vs självförtroende

Under hösten publicerar vi en artikelserie av Klas Westman, management konsult, föreläsare och tidigare HR-direktör för Stadium, där han skriver om ledarskap, rekrytering och vikten av att hitta sitt WHY. 

I min artikelserie vill jag berätta om min syn på dagens ledarskap, varför det är förlegat och behöver förändras, vilka de negativa ingredienserna i klassiskt chefskap är och hur ett alternativt ledarskap skulle kunna skapas. Jag kommer idag att gräva i orden självkänsla och självförtroende och försöka bena ut ev skillnader samt titta på de olika effekter de har i ledarskap och hur detta i sin tur påverkar motivationen, tryggheten och resultatet i en organisation.

Mitt intresse för skillnaden mellan självkänsla/självförtroende och den otydligheten som råder ang begreppen började en sen lördagskväll. Sittandes i bilen på väg hem efter en fest uttryckte jag min irritation över hur en viss person agerat och hur det förstört hela festen. Mannen ifråga höll bl.a en halvtimmes långt tal, kryddat med vitsar som endast han själv skrattade åt. Som ”grädde på moussen” avslutade han sitt framförande med en solosång. Allt med en total avsaknad av komisk talang, retorisk förmåga och musikalitet. Det som störde mig mest var ändå effekten hans agerande hade på de övriga festdeltagarna. Med få undantag (undertecknad innefattad) drog sig de flesta tillbaka för att skapa utrymme för Narscissus att ta över alla samtal och alla scener. De gjorde detta självmant och utan protest som om det helt naturligt förväntades av dem. När jag i bilen uttryckte att jag milt sagt känt mig irriterad över Narscissus beteende kommenterade en kompis lugnt:
- Ja, han hade väldigt hög självkänsla. - Självkänsla, utropade jag, han hade typ ingen självkänsla alls!! Därpå följde en lång diskussion om vad som menades med att ha självkänsla och vilka attribut som kännetecknade en person med mycket av denna vara. Det enda vi lyckades enas om var att vi inte var eniga. I min värld var orden i vissa hänseenden varandras motsats. Jag var beredd att sträcka mig så långt som att säga att ett skyhögt självförtroende var ett tecken på låg självkänsla. Sedan dess har jag diskuterat ämnet ofta och fascinerats av hur olika vi ser på uttrycken. När man googlar de olika orden hittar man ett flertal definitioner som antingen hävdar att det är ungefär samma sak eller variationer på den förklaring jag illustrerat nedan.

Det ska här sägas att det idag inte finns helt vedertagna definitioner av orden och att gränserna mellan de båda är väldigt luddiga. Mängder av populärpsykologiska böcker har skrivits i ämnet med löften om enkla vägar till ökad självkänsla och lycka. I andra änden återfinns tunga vetenskapligt belagda böcker som mest fokuserar på komplexiteten i att försöka särskilja begreppen och som lämnar läsaren lika förvirrad som hen var när hen började läsa boken. När jag ber folk beskriva en person som har högt av något av dessa ord målar de, i båda fallen, upp en bild av någon som utstrålar ett självklart lugn, ett oberoende av andras åsikter och en trygghet i att kunna hantera de utmaningar som uppkommer. Alla verkar också vara överens om att mötet med en sådan här person kan antingen vara väldigt positivt eller negativt och hotfullt.

I övningar som jag gjort under ledarskap-workshops har jag bett folk resa sig om de håller med om ett påstående som jag gör angående ang självkänsla el självförtroende och sitta kvar om de inte håller med. Påståenden har varit typ; ”självkänsla växer med framgång”, ”alla föds med hög självkänsla”, ”självkänsla är färskvara”, ”för att lyckas som ledare måste man ha hög självkänsla” etc etc. Alla påståenden testas också parallellt mot ordet självförtroende. Övningarna har, varje gång, visat att åsikterna ang vad som gäller för självkänsla/självförtroende är väldigt individuella. Vissa hävdar att självkänsla/självförtroende hänger ihop och har man högt av det ena har man högt av det andra – medan andra hävdar att en förflyttning mot det ena innebär en lika stor förflyttning från det andra. 

Jag inbillar mig inte att jag i en kort artikel kan räta ut alla frågetecken. Min ambition är endast att belysa de krafter som sätts igång som ett resultat av en förlorad självkänsla och hur dessa krafter påverkar ledarskapet. Uppfattningen om att de två orden är synonymer med en gemensamt positiv betydelse gör att vi lätt får överseende med den självupptagenhet och t.o.m själviskhet som ibland följer med ”på köpet”. Det är därför viktigt att vi förstår att ”ett högt egenvärde” kan ha väldigt olika ursprung och att det finns en skillnad på de beteenden som följer - oavsett vad man kallar dem .
Jag vill understryka att det som följer är en teori, en av många. En teori som jag inte kan bevisa men som jag ändå vill dela med er.

SJÄLVKÄNSLOTRIANGELN®

Det finns en enkel modell som på ett grafiskt och tydligt sätt förklarar vad jag menar. Modellen kallas Självkänslotriangeln© och är skapad och varumärkesskyddad av Linen Ledarskap HB. Självkänslotriangeln illustrerar skillnaden mellan självkänsla och självförtroende och förklarar varför de allra flesta av oss har inslag av båda personlighetsdragen.

Modellen utgår från tanken om att vi alla föds med en känsla av självklar rättighet till kärlek och bekräftelse för de vi är – detta är här definitionen på självkänsla. I takt med att vi möts av en villkorad kärlek och en villkorad bedömning av vårt egenvärde utmanas och försvagas dock vår självkänsla. Många uppfostras på så sätt till att acceptera att kärlek och bekräftelse inte är självklara rättigheter utan fastställs av nivån på våra prestationer och vår status; hög status = mycket kärlek, låg status = ingen kärlek. Självkänsla och självförtroende är båda ett mått på egenvärdet (sitt eget och andras) men, som modellen framhåller, blir det allt mer villkorat ju längre till vänster man förflyttar sig.
En individs position i triangeln är relativt statisk och bestäms under tidig barndom då vi utforskar våra gränser och vår kapacitet. Ett nyfött barn reflekterar inte över om tillgången på kärlek och bekräftelse är begränsad och kommer att fördelas efter vissa bedömningskriterier. Detta är något som vi vuxna lär dem. De flesta känner igen scenariot med barnet som outtröttligt levererar teckning efter teckning för att fylla på med bekräftelse från en vuxen. För att behålla en obruten självkänsla genom livet fordras att merparten av den kärlek och bekräftelse vi får under de kritiska barndomsåren är villkorslös. En erfarenhet som alltför få har.

Enligt en generell normalfördelning kan man estimera att majoriteten av människorna befinner sig i närheten av mitten på triangeln och endast ca 10% befinner sig i något av hörnen. Figuren beskrivs och förstås dock lättast genom att titta på karaktärsdragen och attributen för dessa ytterligheter. Oavsett var i triangeln man hör hemma förändras ens beteendet beroende på om man känner sig trygg eller otrygg.

Röd: Det röda hörnets egenvärde är helt uppbyggt på status. Individen fruktar mest att statusen fråntas hen och att hen ska falla rakt ned i värdelöshet. Hen gör därför allt för att aldrig någonsin behöva uppleva det. 
Grön: Egenvärdet hos individer i det gröna hörnet påverkas inte av ett misslyckade. Hen visar öppet tillkortakommanden för andra och ber med nyfikenhet om hjälp.
Blå: Individer i blåa hörnet har sitt egenvärde helt uppbyggt på den totala bristen av status som ses som ett skamfyllt bevis på att ”jag är misslyckad och värdelös”.

Självkänsla eller självförtroende i framtiden?

Även om grunden för vår självkänsla läggs i mycket tidig ålder påverkas den löpande livet ut. Så har det troligen alltid varit men numera utmanas den självkänsla som skapas i barndomen dagligen och i allt starkare grad av forum som har helt andra incitament än våra föräldrar hade. Idag bestäms egenvärde av statusmarkörer, skapade av arenor som har allt att vinna på att vi värderar oss själva utifrån kriterier som de stipulerar. Dessa arenor är främst reklam och sociala medier men även lärare, idrottstränare och chefer har stor inverkan på vår självkänsla. I och med dessa arenors allt högre inflytandet är det rimligt att estimera att en genomsnittspersons egenvärde i framtiden kommer återfinnas betydligt längre till vänster i triangeln än idag – dvs med lägre självkänsla.
För att motverka ovan nämnda prognos och istället skapa familjer, företag och samhällen befolkade av människor med hög självkänsla behövs ett arbete som jag av utrymmesskäl inte hinner gå in på i denna artikel. Men vi kan alla, på ett eller annat sätt, påverka vilka ledare som applåderas, åtlyds eller anställs.

SJÄLVKÄNSLA OCH LEDARSKAP

Då dagens ledarskap härstammar från den industriella revolutionen (se tidigare artikel), där en högre skicklighet var nödvändig för att kunna axla en chefsposition, attraherar dessa tjänster människor som har en erfarenhet och ett intresse av att vara bäst.
Tron på sina egna idéer och förmåga samt intresset att projicera dessa är också attraktiva attribut för en rekryterare som söker en chef/manager. Självkritik och insikt om egna begränsningar ger inte lika självklart pluspoäng. Dessa attribut uppskattas endast av ”gröna” rekryterare. Det är därför rimligt att anta att en stor del av dagens ledare återfinns i det röda hörnet – de får flest pluspoäng. Enligt denna förklaringsmodell innebär det per definition att de har låg självkänsla. Så länge vi söker högt självförtroende i våra ledare tvingas vi också acceptera de bieffekter som följer med deras ledarskap. 
Problemet med självförtroende är inte vad det är utan vad det inte är – självkänsla. När en ledare har hela sin identitet i hens status, kommer hen att skydda sin position genom att ständigt bevaka omvärlden och bekämpa varje ifrågasättande av den egna makten. Hens respekt för andra kommer att bestämmas av respektive persons status i förhållande till ledaren själv, högre status = stor respekt, lägre status = låg respekt. En ledare med obruten självkänsla ser sig inte som överlägsen sina anställda utan som en del av ett team. 
Ledarskapet blir därför väldigt olika beroende på om det är baserat på självkänsla eller självförtroende. Skillnaden kan illustreras som nedan. 

SJÄLVKÄNSLA OCH GRUPPUTVECKLING

I grupputvecklingsteori brukar man tala om ett antal, i kronologisk ordning följande faser (se t.e.x FIRO av Will Schultz). I fasen Rollsökning söker gruppen skapa någon form av ordning. Olikheter blir där tydliga och konflikter uppkommer och löses. (Om ingen lösning hittas går gruppen tillbaka till föregående fas.) Men sett ur Själkänslotriangelns perspektiv är det den i gruppen som har högst behov av att kontrollera andra (mest röd) som kommer agera för att bli informell ledare och från den maktpositionen styra de andra. Gruppmedlemmar som är avvikande i horisontell led (mer gröna) tvingas in i rakt nedstigande hierarki, alternativt hoppar av/tvingas lämna gruppen. På så sätt blir det därför ledarens normer, värderingar och beteendekoder som etableras i kommande fas. Denna fas kallas ofta Samarbete el Samhörighet men flertalet grupper kommer att kännetecknas av stark outtalad hierarki.

Mängder av studier har visat att grupper blir mer engagerade, välmående och effektiva ju jämlikare de är, dvs ju mindre hierarkiska de är. För att skapa en grupp med respekt för olikheter, tillit till andras kompetens och frånvaro av härskartekniker krävs enligt denna förklaringsmodell att Rollsökningsfasen fasciliteras av en ”grön” ledare. När en sådan här grupp väl etablerat sig blir det mycket svårt för en ”röd ledare” att bli accepterad.

För några år sedan fick jag fem ridlektioner i present av min hästtokiga fru. Den första lektionen imponerade jag på alla som var där. Jag kände mig som en cowboy och fick av ridläraren bekräftat att jag var en ren naturbegåvning. Hästen och jag var som ett! Den andra lektionen gick inte lika bra, jag lyckades inte få hästen att följa mina instruktioner hur tydlig jag än försökte vara. Den tredje lektionen betedde sig hästen helt okontrollerat, det var som att segla en båt som tappat rodret. Den fjärde lektionen blev jag avkastad. Jag kom aldrig till den femte… 

Trots denna skrämmande ”first encounter” har ridning nu blivit än kär hobby. Jag rider men är ingen ryttare, precis som man kan vara chef utan att vara ledare. Jag har dock kommit så långt nu att jag förstått vad som gick fel när jag började. Mitt självförtroende boostades efter första lektionen upp i taket, jag kände mig ofelbar och med den övertygelsen som enda tillgång, försökte jag få ett erfaret Islands-sto att underkasta sig mitt ledarskap. Hon lät sig inte övertygas. 
Den överväldigande känslan av högt självförtroende ger ofta en orealistisk syn på sin egen förmåga och detta kommer alltid att genomskådas av individer med hög självkänsla. Och av hästar.