1,2 procent – och en cupcake – betyder mer för individen och samhället än du tror

Om du hittar din passion och följer din dröm hittar du ditt eget värde. Om du ser ditt eget värde ser du också värdet i andra människor” menar Dave Chamberlain. Hans projekt Hug Run är en hyllning till drömmar och modet att genomföra dem. Vi på Master ger människor chansen att förverkliga sina drömmar – stora som små – och att utvecklas längs vägen. Därför är vi huvudsponsor till Daves äventyr. Följ honom och hans projekt och låt dig inspireras av de insikter han får medan han springer runt världen.  

Så fort de jag möter förstår hur jag lever just nu, frågar de mig ”Varför springer du?”. De frågar troligen av två skäl. Antingen för att de har svårt att tro att någon ens skulle vilja springa runt jorden för skojs skull, vilket säger hur lite de vet om mig, eller för att de förstår att om det finns ett underliggande motiv så är det säkert fundraising.

Och båda dessa antaganden stämmer. Jag springer för att jag vill, men också för att jag tror på gemenskap. Jag tror att många små, vardagliga handlingar som riktas mot en grupp eller ett samhälle är mycket viktigare än en enda stor handling.

För att förklara hur jag ser skillnaden mellan små och stora handlingar och resultat brukar jag tänka på apor; människans närmaste släkting. Bara 1,2 procent av vårt DNA skiljer oss åt. Ändå ser vi väldigt olika ut och om vi tittar på apans mest avancerade konstruktion jämfört med människans högteknologiska byggen är det lätt att se att 1,2 procent ger enorma skillnader.

Fundera över den gemenskap, det samhälle, som vi alla lever i. Det västerländska samhället är fixerat vid idén att pengar löser allting. Det kan kännas svårt för en individ att bidra till samhället utan att bli bankrutt. Även om 1,2 procents skillnad inte är mycket, så kan ändå resultatet i samhället bli stort.

Väldigt få av oss har tillräckligt med pengar för att driva ett helt barnhem. Vi kan inte ens köpa in ett nytt tak till barnhemmet. Men det är många av oss som har möjlighet att baka en cupcake, eller köpa en för den delen, till ett barn för att fira hens födelsedag. Jag menar att ett nytt tak kan bidra till barnhemmet i sin helhet, men en cupcake med ett ljus i gör stor skillnad i ett enda barns liv. Precis som med DNA kanske en liten skillnad hjälper barnen att uppnå något de inte trodde var möjligt.

Samtidigt blir kanske det vi upprepar inte längre meningsfullt efter ett tag, men att luta sig tillbaka och tänka ”nu har jag bakat en cupcake, nu har jag gjort mitt, nu får samhället ta över” är samma sak som att vara lat och även lite oärlig. Samhället kan inte lösa individens problem. Det går sätta upp generella riktlinjer för välfärden, men det går inte att lösa varje enskild persons problem. Samhället är en för komplicerad apparat för det.

De individer som ingår i mindre grupperingar, till exempel kollegor, grannar eller samåkare, är bättre rustade för att göra skillnad i mindre skala, skillnader som har potential att få stora resultat. Det bästa med detta är att det inte handlar om pengar. Det kan handla om att säga hej och le mot en främling, någon du passerar på gatan på väg till jobbet. Det kan också handla om att ägna sig åt en hobby, som att spela instrument, baka cupcakes eller dansa etc.

Poängen är att vi alla kan ge något tillbaka till samhället, på många olika små sätt. Pengar hjälper såklart, men det finns helt klart fler sätt att bidra än att ge pengar. Att inte ha pengar är heller ingen ursäkt för att låta bli att delta i samhällsutvecklingen. Och även om din insats inte förändrar så många människors liv, och även om 99 procent av alla människor inte berörs av det du gör, så är en procent av en halv miljard människor ändå väldigt många.

Dave Chamberlain

Före detta dykinstruktören från Sydafrika som är ute på sitt livs äventyr. Han springer över sex kontinenter under sex år. Tror på kraften i drömmar och milkshakes och håller sig långt borta från långbyxor och kontorsjobb. Följ honom på Instagram